Ullas blog

den 22 juli 2009

Vardagstro

Igår gjorde jag tre saker – rensade ogräs, röjde bort grenar i buskar och plockade bär.

Jag rensade en grusgång. Det gick förhållandevis lätt. Det berodde på att det hade regnat rejält i två dagar, så att jorden var så mjuk den kunde vara.
Herre hjälp mig att passa på att ta bort ogräs i mitt liv när andens regn har luckrat upp min hårda ”grusgångshjärta”.
Jag rensade olika sorters ogräs. En del ogräs hade långa revor men lite rot. Dom var lätta att rensa fast dom hade skapat mycket oreda där dom växte. Värre var det med maskrosrötterna, inte så mycket ovan jord men desto mer under jord. Då behövdes lämpligt verktyg.
Herre tack för att du rensar i mitt liv, långa revor med små rötter men tack för att du också har verktyg att rensa bort maskrosrötterna.
Röjningsarbete skedde i björnbärssnår, rosbuskar, spireabuskar, prakttrybuske, syrenbuskar och ginstbuske och så stora trädskott. En del grenar var så tjocka, att jag fick ta i och då fick jag en blåsa på tummen, som sprack. En del grenar hade taggar. Värst var det med björnbärssnåren. Ingenstans kunde man hålla i dem för att inte bli stucken.
Herre tack för att du röjer i mitt liv utan att tänka på riskerna för dig själv, att bli sönderriven (det blev du av törnekronan på Golgata) och att få sår (det fick du av spikarna under hammarslagen på Golgata).
Sen var jag ute och plockade hallon, blåbär och smultron. Hallonen var i rätt höjd för min -efter rensning och röjning - stela rygg. Men tyvärr, många hallon var övermogna och hade redan fallit till marken. Blåbären var fina men alltför nära marken för min träningsvärkande rygg och för att inte tala om färgen. Tre fingrar är fortfarande märkta av gårdagens bravader. Smultronen då – jag dom satt ett och ett långt ner på marken. En del var övermogna och blev bara mos när man tog i dom. Andra var inte ens mogna.
Herre jag ber att de andens ”hallon” du framalstrat i mitt liv inte ska sitta där och bli övermogna och till ingen nytta utan i stället få vara till tjänst. Jag tackar dig att du också orkar med blåbären i mitt liv, fast dom är nära marken och ger dig smutsiga händer. Jag tackar också för att du tar dig an smultronen i mitt liv fast de är så svåra att hitta och så ojämnt mogna.
Amen

den 20 juli 2009

Förföljd av efterföljelse

Så har då 6:e söndagen efter trefaldighet gått till ända men förföljelsen av tankar om efterföljelse har inte slutat hos mig. Ett liv i efterföljelse, vad är då det?

Dagens texter handlar om att Gud kallar till en djupare efterföljelse än man först tänkt. I Matt 5:20-26 skärps lagens bud. Det blir inte lättare utan svårare att vara en efterföljare. I texten i 1 Petrus brev (1:16-19) kommer pilgrimstanken in, att vara redo att bryta upp när Herren kallar och att ständigt vaka. Hur mycket har vi inte sjungit om detta genom åren (Pilgrim som på väg till fadershuset, Jag är nu stadd på pilgrimsfärd, jag längtar till en bättre värld, Jag är en främling här….osv.). Och ändå, hur är det med pilgrimssjälen i oss? Har det som det står i en dikt, börjat växa mossa på vår farkost, så att vi inte kan lägga ut från land utan blir bofasta vid stranden. Då är det hög tid att ro ut från land, så att vi räddar vår pilgrimssjäl. Efterföljelse är alltså att vara beredd att bryta upp. Är vi det? Om Gud skulle visa en helt annan väg än vi tänkt oss, är vi då beredda att gå? Eller är vi bara beredda att följa efter på vägar vi tänkt ut själva?
Efterföljelse är att följa efter. Följ mig sa Jesus till lärjungarna och dom följde honom i 3 år. Intressant är också att Matteus och Markus har ett ord för efterföljelse, Lukas ett annat och ytterligare ett annat ord används i Johannes evangelium. Till detta får vi återkomma en annan gång.
Efterföljelse kan vara att ”gå undan” tillsammans med Jesus för att bli stilla med honom men det kan också vara tvärtom. Jesus själv visar på ett sådant sammanhang i Matt 14:6-21. Jesus skulle gå undan och vila men folket följde efter honom och han fylldes då av medlidande med dem och gav dem att äta (av de välsignade bröden och fiskarna.). Går vi undan för att vara med Herren (i lugn och ro) eller fylls vi av medlidande och ger vår omgivning att äta.? Runar Eldebo skriver i sin senaste bok ”Den stora skillnaden” att poängen med kristen tro är inte ro och vila utan att vi med alla till buds stående medel gör en skillnad”. Han vänder på den kända sångstrofen och säger ”det går en bro från ro till tro”. Det är inte rofyllt och puttenuttigt att vara en efterföljare. Är vi ändå beredda att följa honom?Dietrich Bonhoeffer skrev boken efterföljelse. Om denna bok kan man säga mycket men det jag nu vill säga är att han vet vad han talade om. Han blev förföljd för sin efterföljelse. Är du och jag beredda att gå så långt att vi förföljs för vår efterföljelses skull?